student vis an och s yl, via. 381 med dem som för 200 år tillbaka första gången svängde vetandets fackla i mörkret. Men icke ens de misströstade — och att deras arbete burit frukter, det veta vi. Skolen då I låta afskräcka eder af motgångar och hinder? Väl har detta år varit ett olycksår, vinden har förstrött våra städers aska, döden har härjat bland familjerna och bland våra store män; men likaväl fån I ej misströsta. Modigt skolen I med ert arbete söka ersätta förlusterna — och efter ytterligare 200 år skall man se med glädje tillbaka på er och säga: de där männen tappade inte modet, inga motgångar kunde afskräcka dem, utan de gingo orubbligt framåt på upplysningens väg. Sådant var i korthet innehållet af Cygnæi tal, och nu framträdde Zachris Topelius. Anspråkslöst förklarade han att det han ämnade säga redan var sagdt af de föregående talarena, sagdt långt bättre än han kunnat säga det, därtill hade han ingenting att till-lägga, han ville endast skänka oss en visa, som då den får melodi måhända kan bli en för alla afdelningar gemensam studentsång.» Nu uppläste han några »med blyertz tecknade verser», hvilka buro rubriken Den 9 november 1852, men sedan blifvit hvad de voro ämnade till, en gemensam Studentvisa. Härefter fortsätter protokollet: »Orden förklingade, men det intryck de trenne talen gjort på sinnena uttryckte sig i handling. Man lade våldsam hand på de älskade kuratorerne. På samma stol nedsattes den ena efter den andra och framskred under ljudeliga hurrarop på österbottningarnes armar. Men emellan hurraropens vågor ljöd den kraftiga sången: Stå stark du ljusets riddarvakt, för att åter dyka