38 2 einxand och europa. ned i nästa våg. — Och knappt hade de samteliga österbottniska koryféerna hvar i sin tur blifvit hurrade, förrän stolen, på hvilken de suttit, krossades i spillror, för att i sin tillintetgörelse bli en symbol af dagens minnen. Det var festens glanspunkt; ty hvad är väl mera glänsande än ungdomens entusiasm? Men äfven det kunna vi hoppas, att denna entusiasm icke varit blott ett försvinnande skum, utan att den hos alla skall förblifva ett varaktigt minne, en lösen i framtida strider.» Så föddes Studentvisan. Åter en gång kände sig skalden förbunden med kamratkretsen i ett vi, en känsla som redan aderton år förut brutit fram i liknande uttryck (2 : 89). Men detta vi omfattar nu fosterlandets hela intelligens, för hvilken män sådana som Snellman och Cygnæus äro representanter, och alla ha att gemen- • samt fylla »vårt utaf fädren ärfda kall» att kämpa för ljuset, för den nya tiden. De enskilde äro blott skuggor, evig är ensamt anden.— Man kan säga att dikten till Iyönnrot och Castrén 1845, Marseljäsen, Finlands namn och sången öfver Wallin här förbindas till en högre enhet. Och på samma gång blir nu protesten mot mörkret och förtröstan på ljusets slutliga seger starkare än någonsin förr. Men så fick han å andra sidan kort därpå ett visserligen litet, men betecknande prof på huru mörkret, cellsuren, huserade. Den 27 november införde han i tidningen dikten Kung Carls jagt, där det i andra strofenheter: Det var den kungliga jagten af Pacii mästarhand; det var dess hymn till Finland — Farväl o vårt fosterland!