student vis an och sylvia. 383 Den sista af dessa rader — ströks! Den ansågs förmodligen innehålla någon förstucken anspelning. Att raden lätt med ledning af rimmet kunde af läsarne suppleras, det begrep tydligen censorn lika litet som att strykningen därigenom just åstadkom den effekt han befarat. Ännu en gång inbjöds sedan Topelius till kamratkretsen. Den 14 december samlades österbottningarne till sitt sista möte, hvarvid »företogs bortlottning af större delen af afdelningens möbler och husgeråd. En skärande glädtighet beledsagade denna afdelningens beredelse till döden. Mötet antog alltmer karakteren af en döds- och afskedsfest. Man hade anordnat en sexa och några dryckesvaror. Plötsligt uppstod den tanken att hämta afdelningens gamla kuratorer: Snellman, Cygnæus och Topelius. De infunno sig och delade nu de sista stunderna med en afdelning, i hvars fröjder och smärtor de förut så ofta deltagit.» Protokollet slutas därpå med följande ord: »De tvenne stora runda borden, hvilka man sedan långa tider varit van att betrakta såsom afdelningens kroppsliga del, hade icke ingått i de bortlottade möblernas antal; man ansåg dem för ärevördiga och minnesrika, för att utkastas i världen, sedan de i så många år utgjort föreningspunkten för afdelningens sträfvanden och strider: man hade tänkt att bränna upp dem, liksom liket efter en hädangången ande. Men det fanns en man som afdelningen hyste förtroende till, och hans själ hängde fast vid de minnen som dessa bord upplifvade: det var rektor Cygnæus. Man anade till hans önskan, och förslaget att öfverlämna det ena af dem i hans värj o upptogs med allmänt bifall. Och det andra?