student visan och syi/via. 385 syftning. Mången säger: det finns intet nytt under solen, samma illusioner födas och dö gång efter annan. Häremot framhåller Topelius att tiden behöfver tro och en inbördes kärlek i stort. En sådan »predikas af hvarje hydda, hvarje träd, hvarje sjö, af en hel forntid, af vanor och minnen, af hjärtats medfödda behof att älska den bygd där ens vagga stått. Men dess stämma öfverröstas så ofta af de små intressena, som trängas omkring oss och otron kommer därtill och säger: sköt dig själf! Låtom oss äta och dricka och vara lustiga, ty i morgon skola vi dö. Post nos diluvium. Fäderneslandets röst förstummas. Men det tryckta ordet, som går ut öfver land och sjö till många tusende, skall göra sin plikt och säga till dessa tusende: fäderneslandet behöfver eder! Män af vårt land, en ny tid går in! En nv tid, full af mödor, faror, ansvar och frestelser. En tid af arbete och tålamod, en tid af försakelse och orubbeligt mod. En tid där stora krafter kämpa och där stora plikter läggas på enhvar. En tid på hvilken forntid och framtid skåda ned såsom på ett verk i görningen, om hvilket man ännu icke vet hvad däraf blifva skall.» Framtiden beror, «näst Gud, af oss själfva. Därföre arbete, endräkt, mod — framförallt ingen misströstan! Aide toi, et Dieu faidera. Kvinnor af vårt land, en ny tid går in! Härtills hafva de goda och ädla bland eder lärt sina barn att frukta Gud och hafva hedern, sanningen, dygden kära. O lären dem hädanefter ännu ett tredje därtill! Iyären dem att älska deras fädernesland, det länge glömda, »där lifvets haf oss gett en strand, vår forntids land, vår framtids land!» Ty fäderneslandet växer upp 25