37° finland och etjropa. ur hemmet, såsom plantan ur dess frö. Vaggan är dess frö, hyddan är dess hj ärteblad, i en moders armar utsträcker fäderneslandet sin första famn, och denna famn skall vidgas för barnets syn, till dess den omfattar ett land af hundrade mil, ett folk af millioner, en forntid och framtid, förutan hvilka samtiden arbetar fåvitsk att bygga sitt korthus på tidens svallande bölja. Ja en ny tid går in, och den som sviker sin plikt och säger: jag har nog af att sköta mig själf! han sviker sig själf, sin ära, sitt land, sin moders famn och sin Guds barmhärtighet; han har förverkat sin rätt att lefva. Han förnekar sin rätt till »lifvets strand» och dömer sig själf att flyta rotlös omkring, som skummet yfves på hafvets yta och förgås i dess svall. Hvem är så ringa bland oss, att han icke kan tjena sitt land? leke den ringaste, icke den minste, icke den sjukaste eller bräckligaste. Sålänge vår mun kan tala ett ord och vår hand kan röra en led och vårt hjärta kan slå uti sorg och lust, kunna vi tjena vårt land i alla lifvets yrken. Därtill behofes tro. Utan tro har människan ingen rot. När de säga till eder: tron är det gamla som förgås, och otron bygger en ny värld: så svaren dem: tron är den eviga dagern öfver alla lifvets skiften. Ljuset skiner öfver vinterns snö, och snön förgås; det skiner öfver vårens blommor, och de förgås i sin tur. Men det eviga kan aldrig förgås, om det ock stundom förmörkas af långa nätter. Stundom i ödemarken, när natten nalkas sitt slut och en strimma af den första morgonväkten gryr bakom de höga mörka furorna på mon, då hör man en ensam fågel sjunga långt borta på en okänd kvist. Och han