student vis an och s yl, via. 387 är liten och ringa, men betydelsen af hans sång ligger däruti att han utsäger den tysta aningen i hela naturens hjärta. Dessa ord äro fågelen, som säger till eder: dagen kommer! Händer och hjärtan redo! Eri ny tid går in!» Äfven till denna uppsats ha vi en poetisk motsvarighet. Alldeles samtidigt diktades Vintergatan med dess förherrligande af kärlek och »omotståndlig tro». Och i promotionsdikten våren samma år föres likaså trons talan och inskärpes att äfven vetenskapen har ett fädernesland. Men i den anförda artikeln framstår ock starkare än någonsin förr känslan af det tryckta ordets plikt mot folk och fädernesland. Och när så äfven året 1853 blir dystert genom missväxt och kolera, skrifver han den 8 oktober en ny artikel: Hvad man kan lära af olyckan. Främst ödmjukhet och känsla af egen ringhet. »Ofärden kom för att krossa vårt öfvermod. Böj om oss, ödmjukom oss inför Gud, på det att vi må kunna stå upprätt för människor. Ty icke skall det tålmodiga, härdade, starka Finland, som genomgått så många pröfningar af hårdaste nöd, icke skall det svikta för första vindstöt af olyckan, allenast det vet att stärka sitt mod med förtröstan på Gud.» Nej, det gäller att arbeta och taga igen hvad som försummats. Så utvecklas i artikeln hvad som är att göra för jordbruk, hälsovård, arbetarbostäder, ved åt de fattige, förekommande af eldsvådor, nykterhet och motarbetande af sedernas förvildning. »Och därföre ingen fåfäng klagan, utan frisk och manlig verksamhet öfverallt, för att hela och förbättra! Den sörjande nedlägge sin sorg och den behöfvande sin