professor. 397 åren, bjuda honom starka kontrastintryck. Just under de år då han allt lifligare kände den uppgift han hade att fylla som medborgare och skriftställare, måste han alltmera lefva sig in i tanken på att han kanske innan kort skulle få afbryta största delen af sin verksamhet och lämna hufvudstaden. Hittills hade han visserligen kunnat någorlunda slå sig ut med hvad hans penna inbragte. Men att såsom familjeförsörjare bygga ensamt härpå var vid denna tid ytterst vanskligt. Saimas öde 1846 och strypandet af den finska litteraturen 1850 hade visat hvad som under det rådande systemet var möjligt, och hvem svarade för att ej äfven Helsingfors Tidningar eller dess redaktör engång kunde råka ut för de makthafvandes fullkomligt oberäkneliga misshag? Att åter, ifall han miste inkomsten från tidningen, lefva blott som litteratör var under dåtida förhållanden fullkomligt otänkbart. Sannolikt var det, nu likasom under förlofningstiden, modern som gjorde sig till tolk för dessa farhågor. Och de fingo väl 1850 ett ökadt stöd genom att sonen då miste sin lärarebefattning vid lyceum. När därför lektorn i historia vid Åbo gymnasium, Bergenheim, samma år utnämndes till ärkebiskop, anmälde sig Topelius på sommaren såsom sökande till den efter honom lediga tjänsten. Men ifall han, såsom antagligt är, gjorde detta af pliktkänsla, så kunde han med mycket stort lugn afvakta utgången, ty han hade ej mindre än fem med-sökande. Och bland desse var en så meriterad som adjunkten och vicebibliotekarien Törnegren; dessutom historiedocenten Grönblad, hvilken man redan 1845 ansett skulle blifva en farlig medtäflare, ifall han sökte,