professor. 399 beträffar hade han ju sedan 1845 ytterligare ökat sina praktiska meriter genom tjenstgöring i enahanda befattning som den nu ansökta, och Eurén hade i båda sina prof laudatur. Uppfattningen att Topelius ej kunde mäta sig med de två andra var i domkapitlet enhällig, men med alla röster mot en utnämndes till tjensten icke Renvall, utan Eurén. Den förre fick visserligen af ärkebiskopen ampla loford som lärare; men äfven Eurén hade berömligt tjenstgjoit nästan lika länge som han, och detta med åtnjutande af en betydligt ringare lön. Det vore, menade flere ledamöter, billigt att en adjunkt, som är »i skicklighet och förtjenst med sina medsökande jämförlig», borde äga »något företräde vid sökande befordran inom samma läroverk», enär han under sin tjenstetid nödgas vara beredd att företräda en hvar lektors plats vid läroverket, hvarför det »vore bra smärtsamt att vid öppnadt tillfälle till befordran ej efter många tunga nedlagda mödor se sig hugnad med gladare utsikter till en sorgfriare framtid». Härvid lät Topelius för sin del bero. leke så Renvall; han besvärade sig i senaten, och anförde bland annat att den hänsyn domkapitlet tagit till knappheten i Euréns hittills åtnjutna lön icke hade stöd af lag och att »en konsekvent tillämpning af dylik befordrings-princip svårligen kunde göras gällande utan att leda till förunderliga resultater», t. ex. att Topelius, som aldrig åtnjutit någon publik lön, bort anses vara den till den ansökta tjensten mest berättigade. Efter förmåga söker han sedan ådagalägga att han i »skicklighet och förtjenst» var öfverlägsen Eurén, hvilken åter i sin förklaring öfver besvären naturligtvis anser sig kunna