professor. 417 »Vi äro trötte att i hvarje nummer inskränka oss till det allraminsta möjliga, att sammantränga våra nyheter, våra artiklar, våra berättelser, ja hela vårt skrifsätt i den möjligast korta form och likväl se oss nödsakade att ur hvarje nummer bortlämna mycket som där bort få rum. Stilens concisa korthet, en dygd som nödvändigheten lärt oss i många år, är väl i sig själf en vinning, men den har ej sällan stora olägenheter. För att nämna blott ett exempel: vi äro tvungne att yttra ett omdöme af hvad slag som helst, vare sig om litteratur, musik, theater eller en åsikt som icke är vår. Detta omdöme måste motiveras, men här säger utrymmet halt. Tryckeriet, som mäter sin press, säger oss imperatoriskt: icke en rad mera! Så måste då omdömet stå där omotive-radt eller half motiveradt, och den som icke är invigd i konsten att skrifva efter tumstock säger ej utan skäl: är då tidningen en diktator, som vill regera med maktspråk?» Bladets plan, fortsätter han, har länge varit för stor för dess utrymme »hvarigenom vi tvungits att tala litet om allt och icke fullständigt om något». Felet torde komma att kvarstå så länge tidningen lefver, men kan åtminstone minskas, så att ej vidare t. ex. »en liten bit af Fältskärns berättelser uppslukar tidningens hela artikelafdelning» eller många frågor af vikt med skenbar likgiltighet förbigås. Några stora förändringar borde läsaren dock ej vänta sig. »Med undantag af de talrikare bidrag som vänner lofvat oss, är det mer än sannolikt att vi ännu en tid bortåt blifva oss tämligen lika.» Men »när den hand, som nn uti tolf års tid redigerat detta blad, i en icke aflägsen framtid öfverlämnar bladet till andra och 26