ofrid och fridsböner. 436 bladet intagit en mycket dominerande plats. Fält-skärns berättelser (fjärde och femte), eller annat af hvad nu kallas följetong, hade år 1853 anträffats i mer än halfva antalet numror, och i trettionio nummer, alltså tre på åtta, hade en sådan följetong fyllt hela det utrymme som notiser, annonser och »misceller» lämnade öfrigt. Däremot hade under detta år kriget berörts blott i korta notiser och ett par gånger i lätt ton till Leopoldine. Helt annorlunda gestaltar sig årgången 1854. Visserligen läser man den 29 mars — samma dag hans utnämning omtalas —■ i tidningen inledningen till Fältskärns sjette berättelse. Men tio dagar senare förklaras att då denna berättelse var afsedd att fortgå genom 20 numror af bladet, hade redaktionen »tvekat huruvida vi haft rätt att i en så lång nummerföljd taga våra läsares tålamod i anspråk för forntida händelser, just då en hotande samtid med rätta fordrar allas uppmärksamhet. Vi ha därföre ansett lämpligt att uppskjuta denna berättelse till en något lugnare tid och skola i stället mera egna våra spalter åt ögonblickets tilldragelser.» Och så detroniseras novellistiken, och öfver hufvud följetongen, på det radikalaste sätt; den förefinnes detta år blott i fjorton nummer, och hälften däraf har beröringspunkter med kriget. Berättelser om dettas tilldragelser, uppsatser som skildra krigsskådeplatserna m. m. dyl. upptaga nu största delen af utrymmet. Af Leopoldine hade han, såsom redan är nämndt, tagit afsked 1853. Och hvarför detta skett, anger han i ett bref från Helsingfors af den sista januari 1854. ^ Brefven till Leopold hade varit sammanlagdt sextiotre och de till Leopoldine trettiosju, summa hundra.