451 ny \ brytningar. finnes ett skäl för världens ögon. Däremot om nu, när krisen brister lös, vare sig i handling, eller blott i en mängd illa bemantlade sympathier, en större del af tänkesätten luta åt väster, så skall den ryska inkonsekvensen förvandlas till konsekvens, och de som af förlåtligt uppsåt, men oförlåtlig blindhet, trott sig kämpa för ljusets seger, ha i stället kämpat för mörkrets, och våra barns arfvedel, som framför allt bort räddas, har blifvit förspilld för en oberäknelig framtid.» I det bref han sedan den 14 mars verkligen sände till Runeberg, säger han att Arwidssons ord (från 1841) »alltid legat honom i hågen». Och »inkonsekvensen» beröres redan i dagboksuttalandet 1836 (se s. 136). Det är sålunda otvifvelaktigt att äfven denna hans uppfattning af Finlands ställning format sig långt tidigare. Och likaså hade han i dagboken betraktat kejsaren som ett värn mot »hans Zakrevskers tilltag». Nu säger han åter (till Henrik Borgström den 5 januari 1855) att faran för inkorporering hotar från »gammalryska partiet». Säkerligen var han då ense med Runeberg, hvilken följande år skref till Beskow, att Nikolai varit »oss den starkaste damm emot det mäktiga element af en för oss främmande nationalitet, som i följd af sin egen tyngdkraft hotar att svalla in på oss. Vi hoppas att kejsar Alexander äfven i detta afseende skall fylla sin höga Faders plats.» Men förutsättningen härför var att de ord fortfarande skulle gälla, hvilka Nikolai berättades ha yttrat: »finnarne hafva hållit sitt ord, jag håller mitt.» Därför säger Topelius ock till Borgström: »Det är ej fråga*om att smickra sig till gunst; det är fråga om att strängt uppfylla hederns och pliktens föreskrifter,»