ofrTd och frids böner. 441 Den uppfattning han sålunda hyste kommer till uttryck i tidningen redan den 1 mars 1854, just då de diplomatiska förbindelserna med västmakterna af brutits. Häntydande på hvad Finland lidit föregående år, skrifver han: »Tiderna ha blifvit allvarsamma. Elden härjade våra städer; man byggde dem opp, och framtiden ljusnade åter. Skördarna tvinade på våra fält; man sökte och fann sitt bröd. Sjukdom och död fördystrade våra boningar; man gaf åt de bortgångne minnets och tårarnas gärd, och man förtviflade ej. Äfven nu skall ej modet svikta; Guds allsvåldiga hägn och människors redliga vilja skola ej svika i pröfningens stund. Men man måste vara beredd däruppå, för att skåda framtiden rakt i ögonen. Man måste säga till sig själf: hvad än må komma, vi skola ej svika vårt land, vår monark, vår tro, vår heder, vårt redliga namn, våra fäders profvade mod och våra barns tillkommande arfvedel. Så säkert är det i alla tider att folkens framtid beror, näst Gud, af dem själfva.» Men detta innebar redan en opposition mot dem som väntade Finlands räddning med hjälp af och i anslutning till främmande makter. Också säger han i medlet af juni, att »en och annan missförstått hans ställning alltsedan i mars, då Finland begynte att indragas i världshvirfveln». Nästa bref från Helsingfors, dagtecknadt den 16 mars, egnas helt och hållet kejsarbesöket. Men som inledning läsas följande ord, anmärkningsvärda då man vet huru föga Topelius var vän af kriget: »Utan tvifvel äro fredens välsignelser, civilisationens höga intressen, och det allmänna välståndets förkofran