442 ny \ brytningar. genom dem, det mål som staterna eftersträfva och hvarifrån kriget endast utgör ett afsteg, för att återställa den rubbade jämvikten. Men om kriget understundom ingår som en nödvändighet i försynens planer och folkens historia, så är det utan tvifvel därföre att domnade krafter däraf väckas till lif och mänskliga viljor, splittrade af många olika syften, då blifva tvungna att förena sig kring fäderneslandet såsom mål och medelpunkt, gemensamt för alla, emedan det i sig innefattar allas bestånd och allas väl. Däraf kommer det sig att krigen och farorna ständigt äro rika på stora föredömen af endräkt och uppoffringar, af mod och fosterlandskärlek, af ett innerligare, fastare inbördes anslutande till hvarandra mellan regering och folk. Och visserligen ligger det i bekymrens ögonblick en stor tröst i det medvetande, att dessa faror, dessa uppoffringar icke äro förgäfves, utan att hvarje kraftfullt och ofördärfvadt folk skall, oberoende af krigslyckans skiften, behålla som frukter af farornas tid ett ökadt förtroende till Gud, till sin regering och till sig själf.» Härefter följer nu en beskrifning på kejsarbesöket, hållen i en varm ton, hvilken otvifvelaktigt är uttryck för en då ganska allmänt rådande stämning. Till och med August Schauman, vid denna tid en representant för den mot Topelius fientliga opinionen, konstaterar i sina minnen att den hyllning som nu egnades kejsaren »var allmän och oförställd; ali klagan, där anledningar till sådan funnos — och de saknades ju ingalunda —■ var förstummad.» Till det intryck Topelius fick af denna tilldragelse bidrog säkerligen skaldesinnets mottaglighet för det