ofrTd och frids böner. 443 pittoreska och för kontrastverkningar. Att se åtta à niotusen personer i rörelse eller, då kejsaren på senatstorget mönstrade finska gardet, se Nikolaikyrkans kolossala trappa fylld af människor, hufvud vid hufvud, det var någonting för den tidens Helsingfors alldeles nytt. Och likaså anslående var att skåda ett förtroligt närmande mellan den mäktige monarken och »ett af de minsta, men också ett af de tappraste, ett af de trognaste folk som lyda hans spira». Så aflät kejsaren ock efter sin hemkomst ett reskript, hvilket tillskrefs stor betydelse. Han hade under sin vistelse i Finland blifvit »djupt rörd af det fröjdefulla emottagande Jag af alla stånd inom det Mig så kära, trogna storfurstendömet rönte», och det hade redan länge varit honom bekant att uppnåendet af målet för hans oaflåtliga omsorger, Finlands väl, »befrämjas af en upphöjd sedlighetskänsla hos ett folk, som af inre öfvertygelse känner och fullgör sin plikt». Kort före kejsarbesöket hade Topelius, såsom redan i förbigående är nämndt, haft anledning till ännu ett aktuellt uttalande, denna gång på vers. För finska gardesbataljonen, som fått marschorder, höllos afskedsfest er, en för manskapet och en för officerarne. Den senare firades under tillslutning af, såsom Morgonbladet berättar, »nästan alla hufvudstadens samhällsklasser», och därvid afsjöngos verser af Topelius, fyra strofer, af hvilka den tredje lydde: Män af vårt folk! Män af vår kära, vår dyra finska fosterjord! Gån ut med seger! Gån med ära ehvad till söder eller nord! Hvart hjärta uti våra dalar