459 o nya brytningar. gestalten af oryggliga grundsatser. Dessa föreställningar och dessa idéer äro djupt aktningsvärda, när de grunda sig på en känsla för sanning och rätt. Men i tillämpningen äro de blottställda för stora förvillelser. Ty hvaraf kommer det att just de högsta, de för mänskligheten dyrbaraste idéerna, sanning, frihet, rättvisa, så ofta i tillämpningen slagit om i deras fullkomliga motsats? Däraf, att byggmästarne icke varit verket vuxne och bakom de herrliga stora orden lämnat ett tomt rum, där den mänskliga själfviskheten smugit sig in och förgudat sig själf under de stora idéernas namn. Men den mognade, på historiens och lifvets lärdomar grundade öfvertygelsen söker icke det förnuftiga annorstädes än i det verkliga. Att uppfatta, att mäta denna verklighet, att däruti urskilja det till formerna växlande, men till väsendet bestående, som är de höga idéernas verk och uppenbarelse, från det blott tillfälliga, öfvergående och föränderliga, där de lägre makterna hafva sitt spelrum i lifvet, därtill fordras mera insikt, mera erfarenhet, en lugnare blick och ett klarare omdöme, än som fallit på hvar mans lott. Däraf en så stor obekantskap med världshändelsernas inre mekanism. Däraf viljornas söndring och det oklara famlandet efter outförbara mål, som så ofta bragt ofärd åstad öfver de ädlaste föresatser. Man måste veta hvad man vill och huru man vill. Det är ej nog att hafva ett mål, man måste också hafva en väg. Vill man bygga seklers verk, så måste man kunna den stora konsten att vänta . . I »brinnande frågor» är visserligen viljornas splittring en stor olycka. De herrligaste verk ha fallit för tvedräkten. Men sålänge meningarne kämpa med