OFRID OCH FRIDSBÖNER. 449 inbördes aktning för hvarandras afsikter, återstår alltid det hopp, att 'de en dag skola räcka hvarandra handen öfver en gemensam helgedom. Först när de olika åsikterna begynna att slunga mot hvarandra beskyllningar för o ädla motiver och det dyrbaraste sättes i fråga, nämligen hedern, då först inträder »början af slutet». Alla fallande folk ha ropat uppå förräderi, och detta rop har förebådat och påskyndat deras fall. Ty hedern är lika mycket för allmänna som för enskilda frågor ett lifsvillkor. Utan denna tyngdpunkt faller allt i ett kaos af själfviska beräkningar och små intressen i strid med hvarandra och med det hela . . Det fordras en stor besinning, stor moderation och, till viss grad, en stor uppoffring af den själfviska tron på egen ofelbarhet, för att i sådana tider respektera en olika öfvertygelse. Man har i historien otaliga och bedröfliga exempel uppå, huru de renaste afsikter under sådana förhållanden blifvit ställde i samma linie med dem öfver hvilka hedern och samvetet i alla tider uttalat sin rättfärdiga dom. Visserligen är detta ett eldprof, som kunde skrämma äfven den modigaste att frångå den bana hans öfvertygelse utstakat såsom den rätta. Men »die Weltgeschichte ist das Weltgericht». En gång, när det förgängliga sorlet af dagens röster tystnat och en kommande tid oväldigt granskar hjärtan och handlingar, då skall den sena rättvisan randas för de misskända uppsåt, de redliga viljor—■ de skola bida sin stund, och den skall ej uteblifva. Popularitet är ett vanskeligt ord. Ganska mycket bedrager sig den, som för ett vindkast uppoffrar det ringaste af sin öfvertygelse. 28