ofrTd och frids bönER. 451 melse tolkades dock af engelsmännen så, att den gällde blott fartyg som utgått ur engelsk hamn. Så träffar man, i samma nummer där uppsatsen Gamla sanningar ingick, en notis med rubrik Strid på finsk jord. Fienden hade försökt framtränga till Ekenäs och tagit ett skepp på redden, men drefs tillbaka af en truppafdelning, till hvilken äfven hörde finnar. Den första träffsäkra kula som hven mot fienden afsköts af soldaten Kula, flygelmannen n:o 1 vid första kompaniet af första finska grenadier-skarpskyttebataljonen. Denna tilldragelse bragte äfven skaldesinnet i svallning, och så publicerades, allt i samma nummer, följande dikt: Den första blodsdroppen. (19 maj 1854) Nu flätar våren åter sin gröna blomsterkrans och klär det vida Finland i dofter och i glans. Hvi kommen I från hafvet med våld och öfvermod, 0 främlingar, att fläcka vår sköna vår med blod? 1 män af södern, veten I väl hvad våren är för dessa nordanländer, för dessa fjärran skär? — Uppståndelsen och lifvet ur långa vintrars nöd! Och nu, när lifvet randas, hvi bringen I oss död? I Englands stolte söner! För det ert land är rikt och kallas hafvens drottning, i ära ingen likt, tron I att man ej älskar ett land, så armt, så hårdt, så gömdt, så fjärran slutet i nordens is, som vårt? Så sen, för edra blickar nu bredes ut den strand, den vårliga, den sköna, som är vårt fosterland! Förstån I, hafvets söner, välan, förstån I än, hur man en strand kan älska, hur man kan dö för den?