ofrTd och frids böner. 453 Då spilldes hon ånyo! Och Gnd allena ser hvad denna första droppe skall kosta oss och er! Det var ej vi som börjat den olycksdigra strid och blodat vårens skönhet och stört dess helga frid. Vi värna våra kuster, och för vårt land vi slåss, och tyngden af en blodskuld, den faller ej på oss. Och politikens trassel, Europa, Muhamed — allt, allt ha vi förgätit, ty nu är Finland med! Och därför, män af södern, hvarhelst i våra skär än edra flottor landa, slår samma hjärta här, det gamla finska hjärtat, för Gud och fosterland, i trohet för vår plikt och med vapen i vår hand! Ser man med eftervärldens ögon på denna dikt, så finner man däri intet uttalande som ej vore förberedt långt förr än kriget började. Vårmotivet är ju sedan tio år tillbaka en stående beståndsdel i skaldens poetiskt-fösterländska alstring, och än längre gående rötter har känslan för kontraster. Så ger sig helt naturligt motsatsen mellan uppståndelsen och döden likasom mellan det mäktiga England och det bortgömda Finland. Också den historiska tillbakablicken på hvad Finland i forna dagar fått utstå är ett »ledmotiv» hos Topelius, och konklusionen är gifven: »så skole vi ej svika hvad fordom ingen svek.» Detsamma hade han ju ock redan tidigare under året sagt på prosa. Följer så strofen »Britannien vi prisat», ett troget uttryck för den uppfattning han flere gånger uttalat. Men åter framställer sig kontrasten: England hade förbundit sig med det fallfärdiga Turkiet — något som