454 ny \ brytningar. klandrats i själfva öfverhuset, enligt hvad tidningen den 4 mars berättat. Och när så denna »politikens finhet» leder till våld mot Finland och detta våld afstyres med gjutande af finskt blod, då är åter slutsatsen klar: oberoende af vår tanke om »politikens trassel», måste vi betrakta engelsmännen som våra fiender och handla därefter. Så natmrligt allt detta säkerligen föreföll Topelius själf, betraktades dikten af den motsatta opinionens män såsom ett partitagande för Ryssland, något som man ju, enligt denna uppfattning, borde undvika. Mot en sådan tydning af hans ståndpunkt inlade Topelius emellertid halfannan vecka senare en så bestämd gensaga, att man förvånas öfver att den —■ särskildt de ord vi kursiverat ■—■ släppts fram af censuren. Uttalandet lyder: »Ur lifvets strid. Två män bebodde ett hus och tvistade om dess ändamålsenlighet. Den ene ville hafva järntak, den andre papperstak. Den ene ville hafva ett plank emot grannarnes gårdar; den andre ville förena gårdarne. Den ene fann fönstren för små, den andre påstod att kakelugnarne rökte in. Båda ville hafva åtskilligt annorlunda, men ingen af dem ville sälja huset. En dag blef i staden en stor brand, och de två som bodde i samma hus sågo elden fatta i knutarna. Hvad gjorde de nu? Den ena besinnade sig intet ögonblick, utan ställde sig i raden bland dem som önskade och arbetade att rädda huset. Den andre begynte att disputera först om eldens upphof, därpå om husets många brister; slutligen om elden ens vore skadlig, om den icke