OFRTD OCH FRIDS BÖNER. 455 fastmer vore nyttig, och om omöjligheten att det huset kunde brinna för det att staden brann. Hvem af de två handlade ädelt? Hvem af de två handlade klokt? I allmänhet är det en vanskelig sak att resonnera med sin plikt. Men det ges situationer i lifvet, där en nödvändighet talar så klart, där en ställning är så afgörande, att intet val återstår. Den första — vi vilja ej säga af alla plikter, ty den kan uppoffras för en högre — men af alla instinkter, af alla naturnödvändigheter, är själf bevarandets. För den måste allt vika — sympathier, känslor, åsikter — allt! Och det kan, som sagdt, i liten mening, när det gäller en enskild, en ringa slocknande del af det stora hela, vara annorlunda. Då kan den enskilde med glädje offras, den ringa delen kan med stolthet gifva sig själf till spillo, om något stort blir en vinning däraf. Men när det gäller det dyrbaraste, det heligaste, då är själf bevarandet icke blott den första, utan äfven den högsta nödvändighet. I sådana situationer sjunker allt annat, för hvilket man i lifvet hyser kärlek eller fruktan, nit eller hat, till ett intet. Om din moder misshandlas vid din sida, hvad frågar du efter om den hand, som slår henne, vore din bästa väns? — är du icke färdig att afhugga den handen ändå? Och om den hand, som rycker henne ur för-därfvet, vore din bittraste oväns, hvad frågar du därefter? — är du icke färdig att trycka den handen ändå och kalla den en räddande väns? Eller hvem är den, som, när hans fader anfalles af röfvare i skogen, säger till dem: jag har den och den åsikten; därföre Gud gifve eder lycka och framgång, käre röfvare!