456 NY \ BRYTNINGAR. Om det ges något småaktigt trångt, något själfviskt eländigt i lifvet, så är det sådana åsikter, hvilka, förgapade i sin egen förmenta ofelbarhet, icke ha förmåga att glömma sig själfva ens för det högsta och heligaste, såsnart det ej passar in uti den plan som de utstakat för världshändelserna. Och likväl äro dessa åsikter de första att förkättra olika tänkande. Meningsstrider ha funnits och måste finnas i alla tider; att undertrycka dem är en olycka, ty deras bestämmelse är att ur själfva striden utveckla en högre frid, genom att låta det varaktigt goda — idéernas fruktbara frön —• gå fram därutur. Men när den mänskliga själfviskheten kommer därtill, födes därur partihatet — och dess historia är skrifven med brödrablod. Ty partihatet vägrar att erkänna någon makt öfver sig, emedan det förgudar sig själf under ett stort lånadt namn; hvarje blad i historien bär vittne därom huru det sönderslitit ett fädernesland i frihetens, sanningens och rättvisans namn. Dock vid sidan af dessa sorgliga blad finnas andra, få, men tröstande, där man läser om åsikter, minnen, sympathier, offrade på ett fäderneslands altare.» Så hade nyss general Lamoriciere, fängslad den 2 december 1851 och landsförvist, nu när Frankrike behöfde honom, sagt till kejsaren: Sire jag har glömt allt, när jag kan tjena mitt fädernesland. »Man kan bekämpa denne man som krigare, man kan ogilla hans åsikter, men man kan icke vägra honom sin aktning som människa och medborgare. Många af de bäste och modigaste, som gärna ville dö för ett fädernesland, ha icke en föreställning om hvad det vill säga att lefva därför. Döden är blott ett ögon-