OFRTD OCH FRIDS BÖNER. 457 blick, och det går mången gång lätt att bortkasta sitt lif som en trasa. Äfven Catilina har stupat som en hjälte. Men en hel lefnad under försakelser af sig själf för ett högre mål, det är något vida mer, och man skulle oftare tänka därpå. Man skulle då gå med ett försonligare hjärta i meningarnas strid, orygglig i sina grundsatser, bestämd i sin öfvertygelse, men städse beredd att säga med Lamoriciere: jag har glömt allt, när jag kan tjena mitt fädernesland.» Då denna uppsats publicerades (3 juni) hade någonting nytt inträffat, hvilket gjorde stämningen än allvarligare. Den 30 maj och 1 juni hade engelsmännen landstigit i Brahestad och Uleåborg, uppbränt varf ven med skepp på stapeln, stora upplag af tjära, spannmål m. m., allt tillhörigt privatpersoner, ja delvis afsedt för export till England. Huru djupt detta grep Topelius synes af ett litet drag. Han hade i april förklarat »modet att skämta understundom vara oskiljaktigt från modet att möta faran med lugn». Och så hade han ännu den 27 maj kunnat påbörja publicerandet af en dramatisk »obetydlighet i en akt» med titel Alarm för ro skull och afsedd att skämta med den öfverdrifna skräck för »bumbarre-mang», som här och där framträdde. Men den 7 juni afbryter han stycket med förklaring att »tiderna blifvit så allvarsamma, att hvarje skämt åt detta håll kan synas hårdt och opassande» och att han, »likaså litet som någon, har hjärta att le där landsmän lida». I nästa nummer (10 juni) följer sedan en artikel med rubrik Krigets och mänsklighetens rätt. Det heter däri med hänsyn till uttalanden i engelska officiella förklaringar: