458 ny \ brytningar. »Det anstår icke ett manligt folk att klaga öfver våld. Och vi klaga ej heller; vi endast protestera i mänsklighetens namn mot den skrymtande statskonst, som säger sig föra ett »civilisationens krig emot barbariet» — som säger sig införa »humanitetens» grundsatser i själfva krigets våld — som säger sig vilja så mycket som möjligt »skona enskildes rätt» —■ och som likväl vid första tillfälle plötsligen angriper, härjar, tillintetgör den enskilda, uteslutande fredliga egendomen, som icke står i det ringaste samband med krigsoperationerna eller på dem kan hafva något inflytande. Vid sådana tillfällen må man förlåta oss och andra en uppvallning af känslan; ty vi kunna och vilja ej lofva att vara neutrala där ett fosterland blöder . . Men vi vilja söka, så vidt möjligt, att äfven under stridens upprörda känslor icke förgäta sanning och rättvisa, att icke låta hat eller nit förblinda oss till den grad att vi för dem skulle glömma krigets rätt, eller aktningen för en fiendes tapperhet och ädelmod, eller erkännandet af hans rättighet och plikt att, från sin ståndpunkt, genom alla med äran och folkrätten förenliga medel söka att föra striden till det mål han anser för det önskvärda och gagneliga.» Härefter följer en saklig utredning af huru det förtroende man hyst till engelsmännens försäkringar gång efter annan svikits. Men tillika framställes rätt utförligt, och man kunde säga varmt, huru »alla våra landsmän kunna intyga att få nationer varit så högt aktade, så prisade och med förtroende omfattade här i landet, •som den engelska . . Därföre, när kriget brast ut, så lämnade man dess anledningar och syften därhän och sade: det är en olycka,