464 ny \ brytningar. väl med det kyliga lugnet bemästra den naturliga värmen för sanningens och den rättfärdiga sakens seger i världen. Men såsnart det gäller vårt eget land — ja då kunne vi ej hjälpa att vi stå där som parter midt i dess strider, midt i dess framgångar eller olyckor, att vi blöda med det, segra med det, tjusas eller vredgas med det ■—■ att dess vänner äro våra vänner och dess fiender äro våra fiender, ja att dess stora hjärta klappar i oss, vare sig i fröjd eller smärta.» Han hade icke velat leda den allmänna opinionen utan uttrycka den. Ingen kan bedöma samtida tilldragelser fullt opartiskt; detta tillkommer blott historien och eftervärlden. Helsingfors Tidningar hade icke heller klagat, icke förtviflat, »men det slag som drabbat vänner och landsmän har djupt svidit också i dem.» Säg till dessa städer som varit utsatta för öfvervåldet: »Våren lugna, I hafven åtminstone lärt er att förlora allt — och de skola svara: ni på er kammare, ni har aldrig stått midt i en stor allmän olycka och sett frukterna af mångåriga mödor inom få timmar förstöras af röfvarehänder — gå, gif oss igen det nödvändigaste och låt oss sedan tala om er filosofi!» Och de ha rätt. Ingen betviflar att det förstörda kan återvinnas, men i nödens och olyckans stund är landsmän deltagande i ord och handling »vida bättre tröstegrunder än dessa kalla tänkespråk, hvilka, för att göra tillbörlig effekt, åtminstone borde komma ett år efter olyckan». Åter engång, liksom tidigare mot Snellman, för Topelius skaldesinnets och hjärtats talan, och åter fick han erfaia huru litet hjärtats varmaste känslor betyda för det politiserande förståndet.