ofrid och fridsböner. 465 I Morgonbladet för den 22 juni lästes nämligen i afdelningen Mosaik (= Blandade ämnen) följande bit: »Reglor efter Baron Knigge (Ins.) Då någon förklarar att det är högst svårt att äga en öfvertygelse samt genom hundrade slingrande fraser och spetsfundiga reflexioner ådagalägger hvad han själf gärna ville dölja, att han nämligen i själfva verket ingen öfvertygelse äger, under det att han likväl söker inge andra än en, än en annan öfvertygelse, så måste man därigenom komma till den säkra öfvertygelsen att denna någon är--åtminstone en vindflöjel. Då någon börjar hålla långa tal om sina afsikters renhet, om sina djupa känslor, sina ärliga tänkesätt, m. m. m. m., samt därvid beklagar sig öfver att vara missförstådd och söker att på samma gång göra andras afsikter och tänkesätt misstänkta, så lider det intet tvifvel, att denne någon har — — — åtminstone ett dåligt samvete. Den tänkande vet hvad han bör tro, då han hör detta idislande af toma ord. — Då ett fruntimmer skryter högeligen öfver sin kyskhet, vet kurtisören huru sakerna stå, och judar bedyra oftast sjelfve sin redlighet. Oärligheten, lismeriet och den lycksökande väder-flöjelaktigheten, de må bemantla sig med huru mycken talang som helst, alltid kommer det någon oberäknad vindstöt, som blottar en flik af den inre skröpligheten; de må le huru sött som helst och buga huru artigt som helst, alltid finnes det något obevakadt ögonblick, då masken faller af och lumpenheten träder i dagen. Så länge går krukan efter vatten till dess —--» Topelius svarade med att ordagrant införa denna bit, hvarefter han fortsatte: 28