OFRID OCH FRIDSBÖNKR. 4 67 den svenska tidningspressen i allt dess eländiga gräl visar påtagligen hvart det leder, om personerna ställas framför saken — om det offentliga ordet smutsas af nidskrifter.» Därför kunde han ej gilla censorns åtgärd »att på ena stället låta stå, på andra stället stryka ut. Jag bekänner öppet att jag är en vän af det offentliga ordets lagbundna frihet, men när man får underkasta sig så många band på ena hållet, torde Herr Kamrern finna det billigt att man på andra hållet har någon garanti i ersättning. Särskildt ber jag att få göra Herr Kamrern uppmärksam på en omständighet. Censurens makt — eller rättare vanmakt — är sådan, att den aldrig kan gifva full visshet att ju icke hvarjehanda ofog kan insmygas, om en skriftställare med någon vana vill smyga det dit. Man skall kunna stryka tre sidor af en tidning, och likväl kan den fjärde sidan innehålla grymma saker, dem icke censorn, och icke nio bland tio läsare observera — men den tionde läsarn dechiffrerar dem och uttolkar dem för de öfriga, och så är censurens makt förgäfves. Ju strängare en censur är, desto större är frestelsen att eludera den; och i själfva verket är det med den som med tullförfattningarna, det ges intet annat medel fullt verksamt mot lurendrejeri, än en liberal tulltaxa — likaså intet annat fullt verksamt præventivmedel mot ett missbruk af ^ordets elastiska fjäderkraft, än en liberal och rättvis censur — om censuren skall finnas.» Främsta vikten ligger sålunda på en god vilja hos skriftställaren. Själf hade han icke velat insmuggla olofliga saker, »hvilket jag dock kunnat, jag också, ty så