53. Rosengård och kardborrar. När skaldesinnet sålunda genom att sammansmälta med den eviga kärleken kan bevara sin jämvikt och harmoni, återspeglas detta äfven i hvad redaktören under den följande tiden har att säga om kriget. Då motsägande rykten varit gängse om huru besättningarna på uppbringade finska fartyg blifvit bemötta, vill han gärna härom ha autentiska upplysningar, ty »det är af vikt att göra äfven en fiende rättvisa». Likaså omtalar han flere drag af tapperhet, ådagalagd mot ryssarne på Krim, och om fångarna från Gamlakarleby berättar han att deras första fråga var om man ämnade hänga dem. Men »i stället blefvo de föremål för ali möjlig omvårdnad. Militär och befolkning, nyss upptände af vrede och harm emot mordbrännarne, glömde sin ovilja och sågo i de besegrade endast medmänniskor och olycklige. De sårade förbundos; åt de öfrige täflade man att bjuda förfriskningar och sökte uppmuntra dem med tröstande ord. Denna syn måste ha varit vacker.» Och när en korrespondent till Morgonbladet skildrar förhållandena i Uleåborg i ljusare färger än man föreställt sig, skrifver Topelius: »Hvem skulle icke med glädje erfara att han sett sakerna riktigare?» Slutligen