rosengård och kardborrar. 475 män. »Britter och fransmän ute på sina flottor i sjön beklaga sig öfver nordens klimat . . Märsgasten värmer sin tjäriga jacka mot ångpannorna, och midshipmannen, som svär öfver att tillbringa »hundvakten» på däck, söker värma sig med tanken på en älskvärd miss eller en förtjusande grisette i hans aflägsna fädernesland.» Och den sysslolöse finske sjömannen svär öfver engelsmannen som dömt honom till overksamhet på landbacken, men han »kan ej som sjöman neka sin beundran åt »den sjutusan» som går »med alla lappar» i misten, där våra egna knappast gå med bottenrefvade märssegel.» ^Och samtidigt med Fridsbönerna skrifver han en naturskildring, När hösten kommer, där det bland annat heter: |[»När jag var barn och fruktade att gå öfver den stora mörka vinden om höstkvällarna, sade min moder till mig: var icke rädd; den som har ett godt samvete behöfver ej frukta mörkret. Och så är det med alla. Ali nattens ångest, ali höstens fasa skall ej komma öfver den som har ett godt samvete. Hjärtats förvissning, själens mörker och höst, det är i lifvet det enda på allvar fruktansvärda. Och nu kommer hösten så efterlängtad, så kär, som han kanske ännu aldrig varit för Finlands folk. Denna sommar, i ali sin herrlighet, sitt ljus, sin yppiga grönska, han var dock i hela sin skönhet tung och bekymmerfull.» Men »ganska sällan gick en klagan öfver folkets läppar, ty det är vant att bära sin lyckas skriften med manligt mod, och det vet att, hvad helst må hända, skall det med Guds makt stå upprätt ändå . . Nu kommer hösten, den fordom fruktade, och säger till oss: min makt är mäktigare än flottorna på hafven.