rosengård och kardborrar lugnt behaga alltsedan 1809»; nu borde de komma till »insikt om hvad det kostar att vara rysk undersåte». Sistnämnda argument fick Topelius naturligtvis icke omnämna, men han säger: »Man undrar här huru Posttidningens resonnemang skulle taga sig ut, om det icke gällt Brahestad och Uleåborg, utan t. ex. Hernösand och Gefle.» Huru ovederhäftiga de svenska bladen voro framgår af att Aftonbladet en annan gång berättar att Topelius rasat som en halftok mot turkar och engelsmän samt att kryperi och gunstsökeri utgjort grunden för hans handlingssätt. Å andra sidan inför Posttidningen Den första blodsdroppen med en inledning, däri det heter: »Från en icke namngifven finsk skald har hit till Stockholm banat sig väg nedanstående poem, det man till oss öfverlämnat med anmodan att däråt gifva offentlighet.» För bägge bladen var det sålunda obekant både hvem som skrifvit stycket och att det var tryckt i Helsingfors Tidningar. — Också skrifver professor Ilmoni, hvilken denna /inter vistades i Stockholm, den 13 februari 1855 till Topelius: »Är det icke hin att jag, oaktadt mycket sökande, ej fått tag i en enda nummer af Helsingfors Tidningar! Så litet ha de här håg att omedelbart taga notis om vår tidningslitteratur, ehuru de nog kunna skrodera och prata ända till äckel och käckt, uti sina illusioner, bedöma våra förhållanden.» Den svenska krigslystnaden uppfattade Topelius, sin vana trogen, ur allmännare synpunkt. I oktober 1854 finger han den vara ett uttryck för nationens gamla oroliga vikingalynne; folket har ett instinktlikt medvetande af att det »under fredens längd sjukas, moraliskt förslappas och söndersliter sig- själf samt 31