482 ny \ brytningar. behöfver en stark åderlåtning att rena sitt förskämda blod». Och då han ej kunde vederlägga allt hvad i Sverige utspriddes om Finland, nöjer han sig med att i december samma år rekommendera Svenska Tidningen, om hvilken han säger: »De smäjdliga och vrängda eller diktade framställningar, hvilka i några andra svenska blad väckt indignation på denna sidan om hafvet, ha sällan funnit en väg till Svenska Tidningens spalter. Tvärtom har man där läst beriktiganden af åtskilliga tillmälen. Det är hugneligt att finna opartiskhet hos ett svenskt blad, hvilket icke är mindre svenskt därföre att det söker vara rättvist.» — Strax därpå omtalas att »de svenska bladen förtiga intet för engelsmännen», utan berätta att finska fartyg besökt Sundsvall och Hernösand. — Att döma af yttranden i bref till Topelius från flere håll i Österbotten, var oviljan mot svenskarnes sätt att betrakta neutraliteten där mycket stark. Diskussionen i Sverige angående landets deltagande i kriget ledde då ock till meningsutbyten om huru med Finland skulle förfaras. Somliga yrkade på dess inkorporering, andra på att det skulle bli själfständigt. Den senare meningen förfäktades bland annat af den till Sverige öfverflyttade finnen Emil von Qvanten, hvilken i tvenne år 1855 utgifna broskyrer under den gemensamma titeln Fennomani och skandinavism gjorde hvad han kunde för att egga sina nya landsmän till krig. Han framställer det förtryck Finland lidit på ett sätt hvaraf framgår såsom ovedersägligt, att finnarne måste vara missnöjda och med glädje hälsa svenskarne, ifall desse komma som befriare, d. v. s. förklara sig vilja af Finland göra en själfständig stat, om ock i union med Sverige. Ty det finska nationalmedvetandet hade, stödt