rosengård och kardborrar. 483 på folkdiktningen, redan så starkt utvecklat sig, att. finnarne ej komme att nöja sig med att deras land blefve en svensk provins. Visserligen finnas i Finland några tidningar som »gå Rysslands ärenden», främst Finlands Allmänna Tidning och därnäst, ehuru på annat sätt, Helsingfors Tidningar. »De äro icke officiella; man är icke på förhand varnad för deras opinioner. Med sin jämförelsevis större själfständighet i sin verksamhet äro de därföre desto farligare i en oren och svag hand.» Men »de representera troget en sida af det finska lynnet, som är ett ganska framstående och viktigt element däruti. Det är nämligen den fridfulla, meditativa sidan däraf.» Så citeras de två första stroferna af Den första blodsdroppen, hvarefter fortsättes: »Verser sådana som dessa kunna ej förnekas vara sköna, ja till och med rörande. Denna veka klagan, denna milda bön, att blott i frid och ro få äga sin sköna strand, sin vår, med dess blida doft och glans, kunde den icke också just genom det lilla den fordrar synas ganska berättigad? Men, om man närmare ser på saken, så skall man finna att • däri saknas helt och hållet ett högre sedligt innehåll. Ty att, när en storartad kamp för frihet och civilisation utbrutit, att då blott vilja draga sig undan till sin lilla insjöstrand, för att lyss på dess vågors plaskningar och dess fåglars kvitter, det är väl, minst sagdt, icke värdigt människoanden i allmänhet och minst en hel nation, hvars frihet och exsistens med ali säkerhet till stor del komma att bero på utgången af denna kamp. Att insöfva Finland med en sådan omanlighetens jollrande sirensång, det är, om det också icke skulle ske med full öfverläggning och insikt af det