484 ny \ brytningar. i sanning osedliga och förrädiska däruti, dock knappast därföre mer ursäktligt.» Oren och osedlig, inskränkt och förrädisk — så framställdes Topelius af en landsman inför ett annat lands publik. Och det må tilläggas att förvrängningen af hans ståndpunkt gick än längre ut i världen: monsieur Iyéouzon Le Duc påstod i ett samma år utgifvet arbete att Topelius i lyriska verser besjungit slaget vid Sinope och gjort sig till den mest fanatiske förkämpe för den ortodoxa saken; »han massakrerar (pourfend) i sitt blad dag ut, dag in engelsmän och fransmän, han behandlar oss som otrogne, barbarer, förrädare mot människosläktet» och »Gud är naturligtvis på ryssarnas sida, djäfvulen på deras fienders». Till lön härför är Topelius, »nyss aktad af alla, nu allmänt utskämd». Allt detta är naturligtvis ett eko af Helsingfors-opinionen om Topelius. C. G. Estlander, hvilken, då ung student, hyrde rum af honom, berättar i sina minnen, att han och några hans kamrater ansågo sig göra en fosterländsk gärning med att en afton vid hemkomsten improvisera en kattserenad för honom. Och när den 1853 nybildade historisk-filologiska studentfakulteten upptog af delningstraditionen och hösten 1854 höll årsfest, inbjödos därtill fakultetens alla ordinarie professorer »samt af de två extraordinarie endast Akiander». Skymfen blef så mycket eklatantare, då bland andra inbjudne voro äfven Morgonbladets båda redaktörer Schauman öch Bergh. Elmgren, som också var bjuden, säger dock: »att de gjorde orätt häri torde de flesta vara ense om.» Och från flere andra håll fick Topelius höra uttalas gillande omdömen om den ståndpunkt han intog. Blank skrifver