rosengård och kardborrar. 485 i januari 1855 att ingen i Nykarleby till vit at honom ryska sympatier. Och Pinello i Åbo säger samma år: »Med harm och ovilja har jag förnummit de skamlösa insinuationer det litterära småfnasket tillåtit sig emot Bror. Tro dock ej att någon enda i min gamla födelsestad lyssnat därtill; nej! här är Topelius för mycket älskad, för mycket värderad, för att någon skulle ens våga komma fram med dylikt ofog.» En egendomlig ståndpunkt intager vännen August von Essen. Han vill vara neutral. »Jag minns gamla gubben Hällströms varning till oss på ett nationsmöte: då herrarne se en ryss, så spring! [jfr. 2 : 83]. Så ämnar jag göra. Jag springer för ryssen, för fransman, för engelsman o. s. v.; månne icke den politiken skall bära sig så godt som någon annan.» Men dessförinnan har han i oktober 1854 skrifvit två bref, hvilka andas den varmaste sympati för Topelius. Han hade fröjdat sig öfver att denne fått stanna i Helsingfors, hvilket var hans käraste önskan, och tänkt om vännen: »Hans djärfvaste förhoppningar äro uppfyllda, han lefver ett oberoende lif, behöfver ej nedtyngas af brödsorger, får skrifva för att skrifva och icke för bröd. Han är lycklig, verkligt lycklig; så tänkte jag och jublade. Kommo så andra tider, och då jublade jag ej längre. »Det gick ett rop från norr till söder» om dig, som skar mig i hjärtat. Jag måste gifva mumlet rätt, ty allmänheten dömer efter skenet; men det smärtade mig djupt att höra dig smädad, skymfad, hånad af tanklösheten, kortsyntheten . . Jag har icke kunnat gilla ditt sätt att förfara; men jag har beundrat ditt mod, din själfuppoffring att göra