486 ny \ brytningar. dig till martyr för ernåendet af ett ädelt mål, att söka sträfva till detta mål, äfven med förlusten af opinionens aktning. Detta kallar jag ädelt, stort, beundransvärdt, att så afkläda sig ali egoism, att trots skränet och uthvisslandet orubbligt fortgå på den bana man ansett vara den rätta, att så helt och hållet låta sig själf gå till spillo för det allmänna . . Ser du, broder Zachris, om allt detta har jag velat tala med dig öppet och oförbehållsamt, såsom det höfves en gammal vän, som icke har lust att stämma in i åsneskriandet . . Men ännu ett motiv till har satt mig pennan i handen. Jag har tänkt: det måtte kännas grufligt att vara så där allmänneligen misskänd. Kanske skall det vara en liten lisa för den sargade själen, om en gammal vän kommer och varmt och broderligt räcker honom handen och säger ungefär så här . . Jag har hört ulfva-tjutet, men jag lyssnar ej därtill! Du har i ali din dar varit optimist, det har varit ditt största fel; dukan vara förvillad, förblindad, jag gillar dig icke; men du är fortfarande en ädel, redlig själ, det ger jag mig fan på, och så länge du det är, är jag äfven den gamla tillgifne vännen.» ■äf Dessa stridiga opinioner, i förbindelse med de framtidsutsikter den svenska krigsdiskussionen öppnade, framkallade de privata uttalanden hvilka vi redan (s. 439—440) citerat. I början af 1855 hade han haft ett enskildt samtal med Borgströms son Henrik, då 25-årig och ifrig anhängare af samma mening som Qvanten förfäktade. Detta samtal gaf Topelius anledning att till honom aflåta ett bref, däri han säger: »Iyångtänkt som jag är,