rosengård och kardborrar. 493 Men det må nu vara. Kriget kom öfver oss alla som en dusch, och på någon skulle man vältra förargelsebördan. När således vår censur nätt och jämnt uträttat så mycket att det loyala ordet småningom blifvit fridlöst i pressen, likasom en pedell i universitetsfarstun, så var det naturligt att samma hvirfvel, som lyfte mig på en pall där jag kom att synas för tillfället, skulle strö ett sandmoln öfver mig. Huru ofta önskade jag ej då att sitta långt borta i NyCarleby skärgård bland mina krokar och nät! Men det är allt godt för något; i bara medvind somnar man i båten. Somliga ha tyckt att det varit synd med mig; det har varit beskedligt af dem, men nog onödigt. Jag har stått bra upprätt, ehuru mycket ensam; värst har jag hafjt att reda mig för min hustrus opposition. När där kommit en bitterhet (utifrån^ aldrig hemma, tvärtom!) sä har jag lekt bort den med mina små flickor. Emellanåt har jag tänkt att jag ändå måste ha dummat mig, och därföre är jag nu varsammare för att ej låta »fånga mig» på något håll. Så snart jag kan, kastar jag politiken öfver bord, ty jag börjar begripa att Vår Herre ej ämnat en vismakare till diplomat.» Något svar af Runeberg finnes icke i behåll; men om hans uppfattning af saken kan icke gärna råda något tvifvel. Att han ogillade engelsmänners våldsbragder vet man; ja äfven med svenskarnes hållning var han missnöjd. Fosterlandets kraf på individen framstod ock för honom lika obetingadt som för Topelius, och det samma kan sägas om pliktens bud. Vi påminna om hvad han redan 1834 utlade för denne (2 : 86); och nu häde lian redan författat det parti af Kungarne på Salamis, där Leontes säger: