rosengård och kardborrar. 497 Här frågas äfven af mannen hvad han handlat och om han därmed verkat för ljusets seger. Men för en sådan hög tonart är det icke heller egentligen som hr T. erhållit diktens gåfva. Hans sång är älskligast när den gjuter glans öfver lifvets stilla fröjder och fläktar bort tårarne vid dess sorger.» Klarare än här har väl sällan formulerats och tillämpats den sats, efter hvilken partiers och staters sak så ofta och så länge ledts: politiken är och bör vara hjärtlös. Men Topelius hade redan förut mött denna uppfattning, dels hos Snellman, dels hos de österbottningar som funno sitt nöje i att »rista runor i människohjärtan». Så förlorade han ej sin besinning, utan svarade: »Morgonbladet har några ord om Ljungblommor, tredje samlingen. Deras författare har bett oss härpå adressera följande svar till Morgonbladet: Låt hvarje sak gälla hvad den förmår. Gå ej med blida ord i rosengårdarna enkom för att ditföra en kardborre från den stora betesmarken utanföre. Fläcka ej med stridernas bitterhet de oskyldiga, som, födda i skönhet, vilja blomstra i frid. Unna dem den vapenhvila de begärt och se dem ej genom svärtadt glas, äfven om deras orubbliga förtröstan på ljusets, sanningens, frihetens, det godas och det skönas seger evärdeligt skulle vittna om'huru djupt också ett Morgonblad kan misstaga sig om olika vägar i lifvet till samma mål.» Detta är ett svar mera på poesins vägnar än på hans egna. Den frigörelse han i dikten vunnit, den hade tillika låtit honom djupt känna skillnaden mellan poesins rosengård och politikens stora betesmark med dess kardborrar. Han visste nu och dristade uttala, att han själf hörde hemma i rosengården. 32