blommandis sköna dalar. 517 ändradt, så att det gällde Stjernvalls projekt. I denna form blef det äfven antaget och petitionen inlämnades. Men nu förklarade Fischer och Berg att en sådan anhållan icke kunde föredragas för kejsaren, enär genom bibehållande af äfven det gamla namnet »staden orättvist kunde misskännas för en högst opolitisk och mindre välbetänkt anstrykning af forna historiska förhållanden». Därför borde det petitioneras blott om det nya namnet. Så ändrades utkastet ytterligare, och Rechen-berg fick med mycken möda ihop underskrifter. — Härom skrifver nu Topelius den 6 maj: »Ni ha kanske redan hört om Vasa-namnets utplånande! Reskriptet kommer endera dagen i Finlands Allmänna Tidning. »Det är mer än ett brott, det är en låghet.» Jag har åter haft en sömnlös natt för den saken. Alexander må vi fritaga; sonen kunde ej vägra en gärd åt sin faders minne, ehuru han insåg dess halt. . . Jag undrar om de ej nu skola säga att jag författat inlagan? Huru därmed hänger ihop, vet du bäst. Jag ångrar blott att jag endast bad, icke hotade Rechenberg — ty aldrig har någon ryssfiende kunnat hitta på ett lämpligare medel att göra kejsarens älskade namn förhatligt.» Tre dagar senare, den 9 maj, lästes i Helsingfors Tidningars då pågående följetong, Majniemi slott, början af elfte kapitlet, Stora hungersnöden. Den hyllning här egnas Vasanamnet är tillkommen just med anledning af detta afgörande, ty Bertelsköld, i hvars mun orden läggas, uppträder sedermera ej alis i hela detta långa kapitel, utan först i det följande. Hvilken genklang denna protest väckte skola vi strax se, och tydligt är att medvetandet om denna publicistiska bragd