bi,ömmande sköna dat.ar. 525 léon», skrifver Topelius den 23 april, »är skulden till allt; utom honom skulle vi bestämdt ha fred, men nu har han den 16 april rest till London för att sporra upp Englands svalnande krigslust. Infama karl!» En månad senare förekommer ytterligare ett liknande uttalande. — Modern åter skrifver redan den 16 februari: »Vet ni, jag har godt hopp om fred, de måtte väl ha en gnista af mänsklighet i behåll, då de hör och ser hur rysligt de lider på Krim — om det beror på England, men hvilar det på Napoleon, då tror jag honom ej om annat än stenhjärta.» Två månader senare har hon åter »klena förhoppningar om fred, så länge Napoleon är den mest rådande. Den som med några hundra man tänkte ta in Frankrike, hvad skall han ej tro sig kunna åstadkomma, när han commenderar hela Frankrike?» Och hon, Blank, Dyhr, ja till och med Emilie önska honom »en kula i pannan». Äfven om Österrike uttalar sig modern med stor bitterhet. — Hurudan stämningen är bland folket i Österbotten, därom meddelar Emilie oss en högst anmärkningsvärd notis (4 maj): »Det är underligt hur olika anda som lefver där inom studenterna och andra med, och här hos folket. Här fira de ryssarna så af alla krafter; de som förut varit inkvarterade på landet och sen kommit till staden, hafva fått hvar vecka sig tillskickade gröt, mjölk, pannkakor, ost och allt möjligt, och deras förra värdsfolk ha enkom kommit till staden att hälsa på »rysan vår». De ha haft så tillräckligt mat från landet, att de kastat bort sin egen ryss-soppa åt grisarna. Här i staden råder samma anda» — blott i en familj är man »stora ryss-hatare» och herrn i huset hade ej hälast på henne, då de träffades hos Blancks.