552 nya brytningar. bön, så skall du vata glad och nöjd, Mille min, och muntra upp gummorna och lefva så pass på gammal fot i NyCarleby, som det låter sig göra. Lofva mig det.» Och själf skrifver han till modern: »Var icke bekymrad för mig, Mamma har (utom annat) gifvit mig ett godt arf i en stark kropp, som väl kan ha sina små krämpor, men dock på det hela är sund och rask, mer än mången annans!» Hustrun åter, som är mycket bekymrad för honom — ty »aldrig skulle du vara lat och ta hjälp med tidningen, om det ej vore illa med dig» — hon gråter för sig själf vid tanken på hans ensamhet och krasslighet, men gummorna gör hon ej på något vis ängsliga. Äfven nu röner dock skaldesinnet intryck som neutralisera förtretlighet erna. Den ii november har han nyss fått sin Reginatafla, öfver hvilken han är synnerligen förtjust, och så har han varit på Pacius' konsert, där han åhört en omarbetad kör ur Kung Carls jagt, »en storartad och briljant fältmusik: Till vapen! Till vapen att rädda vår kung! —■ men Pacius lät visligen bli att trycka orden i dessa besynnerliga tider. Den kören hälsades ock med applåder och bravorop som aldrig ville ta slut.» Och så skrifver han: »Är jag ej lycklig, Mille min! Kärleken räcker mig sin trogna famn — vänskapen räcker mig sin hand — vårt lands störste tonsättare har satt min arma dikt i musik — vårt lands störste målare har förherrligat den på sin duk — ja, Mille, din Z. är lycklig — i synnerhet om jag nu sutte midtibland eder, mina käraste! — lycklig mer, mycket mer än jag har förtjent! De små förtreterna — kolik och frossa —■ nagga mig i hälarna, likasom för att påminna huru ingenting är