Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Växtens inre byggnad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hufvuduppgift att bilda ett fast stöd för den sköra
urslemssäcken, som annars lätt skulle kunna brista till följd af
trycket inifrån.
Vi kunna nu tänka oss att en cell t. ex. genom stark
vattenafdunstning mister en del af sitt vattenförråd. Så
länge vattnet endast tages från cellsaften blir följden den,
att det tryck, som cellsaften utöfvar på urslemssäcken och
cellväggen (cellens turgor) minskas, och cellen faller ihop
för att vid å nyo inträdd vattentillgång åter spännas ut.
Men går vattenförlusten så långt, att äfven urslemmet
beröfvas en del af den vattenmängd det innehåller, så
förändras dess inre byggnad, det blir ej längre
svårgenomträngligt för saltlösningar och kan nu ej hindra cellsaften
med dess salter att tränga ut, lika litet som främmande
ämnen att tränga in. Den förlorade turgorn kan nu ej
mera återställas äfven om vattentillgången blir aldrig så
riklig, urslemmet kan ej längre bereda näringsämnen, dess
rörelser ha upphört — med ett ord, cellen är död.
Det är sålunda helt enkelt en lifsfråga för växten
att skydda sig mot för stark vattenafdunstning. För
vattenväxter, som lefva helt och hållet nedsänkta i hafvet eller
i sjöar och floder, är detta naturligtvis öfverflödigt, men
hos alla högre landväxter utbildas särskilda
skyddsinrättningar för hämmandet af vattenafdunstningen. I främsta
rummet sker detta därigenom att det yttersta mot fria
luften gränsande cellagret omdanas till en skyddande,
mer eller mindre vattentät öfverhud. Denna kommer till
stånd därigenom att den yttre cellväggen starkt förtjockas
och samtidigt på utsidan beklädes med ett lager af korkämne,
en s. k. kutikula, hvilken, ungefär som fernissan på
en möbel, bildar ett tunnt öfverdrag kring hela växten.
Vanligen afsättes äfven korkämne i själfva ytterväggen,
och i sådana växtdelar, hvilkas varaktighet räcker i åratal,
såsom stammar och rötter, förstarkes öfverhuden genom
en mer eller mindre mäktig korkväfnad, som bland annat
utmärkes genom sina förkorkade cellväggar. Korkväfnadens
tjocklek är högst olika hos olika arter, men når
stundom t. ex. hos korkeken en sådan mäktighet, att den
blir användbar för praktiska ändamål (buteljkork o. s. v.).
Då korkämnet särskilt utmärkes genom sin förmåga
att icke genomsläppa vatten, ligger nyttan af en öfverhud
i öppen dag. Men granskar man ett blad uppmärksamt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
