Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IIAFSUTTERN. SJÖKON
med klubbor och pilar utan med krut och
kammarladdnings-gevär, så går hafsuttern samma öde till mötes, som redan
drabbat Stellers sjöko. Af sjölejon (Eumetopias Stelleri
Lesson), som vid Stellers tid träffades talrikt på Beringöns
strandklippor, infinna sig nu derstädes endast enstaka djur
jemte sjöbjörnarne (Otaria ursina Lin.), och slutligen är det
märkvärdigaste af alla Beringöns forna däggdjur, clen stora
sjökon, belt och hållet utdödt.
Stellers sjöko (Rhytina Stelleri Cuvier) intog på sätt
och vis klöfdjurens plats bland hafsdäggdjuren. Sjökon var
af svartbrun färg, någon gång mecl hvita fläckar och
strimmor. Den tjocka, läderartade buden var täckt med hår,
hvilka sammanvuxit till en ytterhud, som var full af ohyra
och liknade barken på en gammal ek. Det fullvuxna
djurets längd uppgick till 28—85 engelska fot samt dess
vigt till 80 centner. Hufvudet var i förhållande till clen
stora tjocka kroppen ej stort, halsen kort, kroppen hastigt
afsmalnande bakåt. De korta frambenen afslutades tvärt,
utan fingrar eller naglar, men voro besatta mecl en mängd
korta, tätt hopade borsthår; bakbenen ersattes af en
stjert-fena, snarlik hvalarnes. Djuret saknade tänder, men var
i stället försedt mecl tvenne tuggskifvor, den ena i
gommen, den andra i underkäken. Honornas spenar, som voro
mycket mjölkrika, hacle sin plats mellan frambenen. Köttet
och mjölken hade tycke af nötkreaturens, ja voro till och
mecl, enligt Stellers utsago, bättre än dessas. Sjökorna
voro nästan ständigt sysselsatta med att afbeta cle vid
kusten rikligt förekommande algerna, hvarvid de rörde
hufvud och hals ungefär som en oxe. När cle betade, visade
cle stor glupskhet och läto sig ej det ringaste störas af
menniskors närvaro. Man kunde till och med vidröra dem,
utan att cle skrämdes eller brydde sig derom. För
hvarandra hyste cle stor tillgifvenhet, och då en blifvit harpu- •
nerad, gjorde cle andra otroliga försök att rädda clen.
273
Nordenskiöld, Veyn/ärden. n. 18
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
