Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
varande område, hvilka i följd af sin starkare lutning hålla
sig torra, och på hvilka såsom ofvan nämnts det öfversta
jordlagret är liksom sammanpressadt till en hård, fast massa,
innefattar kärrmarken låglända, jämna eller mycket svagt sluttande
sträckor af kustlandet — vanligen mot hafvet nedgående
däl-der — hvilka hela sommarn om äro mer eller mindre fuktiga
och säkerligen allmänt under våren och sommarn täckas af
de vid snösmältningen bildade vattenmassorna. Flerestädes
på kärrmarken förekomma ett större eller mindre antal grunda
vattensamlingar, och den genomflytes nästan alltid af under
hela sommarn temligen vattenrika bäckar.
I sin vanligaste form torde kärrmarken kunna sägas vara
den växtrikaste delen af kustlandet. I artantal står den
visserligen efter andra delar, men i individantal öfver dem alla,,
möjligen med undantag af vissa delar af tufmarken. På den
kommer det till bildningen af en växtmatta, som öfver långa
sträckor är fullständigt sammanhängande och stundom i
täthet och yppighet skulle kunna täfla med växtligheten på sanka
ängsmarker inom nordliga delen af det europeiska
skogsområdet. Mossor och lafvar, de senare tillhörande hufvudsakligen
slägtena Peltigera och Cladonia, ingå alltid till en viss procent
i vegetationens sammansättning, hvad mossorna angår till
desto större procent ju fuktigare marken är. Sphagnum-arter
saknas aldrig, men de uppträda dock alltid i vida mindre
individmassa än, så vidt jag kan finna af den literatur, till hvilken
jag har tillgång, fallet är på den sibiriska lågtundran, och
ingenstädes i så stor mängd, att de i väsentligare grad bidraga
till vegetationens allmänna prägel. En betydlig del af
vegetationstäcket utgöres af Cyperaceer, särskildt tre arter
Erio-phora: E. angustifolium, E. Scheuchzeri och E. russeolum, hvilka
aldrig åtminstone alla saknas och stundom nästan ensamma
betäcka större ytor. Eriophorum vaginatum är deremot mera
sällsynt. Äfven familjen Graminese är, hvad individer angår,
starkt representerad på kärrmarken. De vanligaste arterna ära
Dupontia Fischeri, Hierochloa pauciflora och Alopecurus
alpi-nus, hvilka ställvis förekomma i så stor mängd, att de
bestämma vegetationens utseende. Jämte dem anträffades i
större-eller mindre ymnighet Colpodium latifolium, Catabrosa algida
och (vid Aktinia-viken) Pleuropogon Sabinii. Af
monokotyle-dona arter träffar man utom de nu nämnda Luzula hyperborea,.
L. arctica och Juncus biglumis samt vid stranden af de små
vattensamlingarne ofta Arctophila pendulina, den senare
stundom i stor mängd och i mer sluten, oblandad massa, än fallet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
