Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nornas betar äro i allmänhet tunnare och mer sammanlöpande
mot spetsen än hannarnes. Dock är detta icke alltid fallet.
Äfven framgår af de af Allen sjelf meddelade talen, att
be-tarnes konvergens på långt när icke är en konstant karakter
för Stillahafs-formen. Af de 12 hanar af Odoboenus obesus,
som Allen har mätt, hafva 6 mot spetsen konvergerande betar
och 6 divergerande; af dessa sistnämnda har dock ett
exemplar nästan parallelt löpande betar. Ett så stort procenttal
af hanar med konvergerande betar finner man visserligen
icke bland Atlanter-hvalrosson, men till artmärke är denna
karakter dock oanvändbar.
Jämför man Allens fig. 14 och 15, 1 så är betarnes form
det som ovilkorligen först faller i ögonen, i det att
Stillahafs-hvalrossen är framstäld med alldeles raka betar och
Atlanter-hvalrossen med krokiga. En sådan betarnes rakhet är dock
ingalunda utmärkande för Stillahafs-hvalrossen. I hela den
stora serie af betar, som vi medfört från Berings sund och
Tschuktschernas land, fins ingen enda, som är så rak som
•den hos Allen på fig. 14 framstälda. Äfven säger Allen, att
skallens främre profil är hos Atlanter-hvalrossen mycket sned,
■då den deremot hos Stillahafs-formen är nästan vertikal.
Denna karakter tycks dock vara underkastad stora variationer.
Sålunda är främre konturen af en af de skallar, som vi hämtat
från Tschuktschhalfön, ännu snedare än hos det af Allen på
fig. 15 framstälda Atlanter-exemplaret.
Det oaktadt synes Stillahafs-formen hafva skallens främre
•del mer utvecklad än Atlanter-formen. Den förra tyckes äfven
hafva mindre mastoid del, ehuru man till formen icke kan
uppställa någon bestämd skilnad, då denna är ytterst variabel.
Allen upptager äfven, »men som en mindre konstant skilnad»,
att på unga skallar af Stillahafs-hvalrossen intermaxillarbenen
sträcka sig tillbaka på sidorna om näsbenen till två
tredjedelar af de senares längd. På Atlanter-hvalrossen, säger Allen,
■uppstiga intermaxillarbenen icke till skallens dorsalsida. På
de skallar af unga Atlanter-exemplar, som jag varit i tillfälle
att granska, hafva båda fallen förekommit lika ofta, Bullae
äro mindre och okbågarne tjockare hos Stillahafs-formen.
Men deremot bekräftar sig icke Allens påstående, att fossae
orbitales skulle vara längre och smalare hos Stillahafs-,
kortare och bredare hos Atlanter-hvalrossen.
Vi hafva erhållit endast en främre del af en underkäk
från Tschuktschhalfön, och den är verkligen ovanligt klumpig
1 Op. cit. pag. 156 och 157.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
