Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
samlingar från Grönland, hvilka jag haft tillfälle att granska.
Factis edentatus och Antitliamnion Pylaism äro äfven kända från
samma del af Ishafvet. I hvilken grad af ymnighet de här
O
förekomma, är icke ännu kändt. Återstå alltså endast tvänne
arter, som hittills icke med säkerhet anträffats i Ishafvet norr
om deras uppgifna amerikanska fyndort: Fucus miclonensis
och Phyllaria lorea, den förra sådan jag uppfattar arten, ej
någon egentlig ishafsalg, den senare deremot känd från andra
af polarliafvets mest arktiska delar. Möjligt är, att Fucus
miclonensis, så väl den som af mig upptages under detta namn
från Norska polarhafvet, som den, hvilken J. G. Agardh uppger
finnas vid New-Foundland, Spetsbergen och Grönland, icke
är något annat än en bland de många former, under hvilka
Fucus evanescens uppträder eller att Fucus miclonensis från
New-Foundland, såsom J. G. Agardh anser, är identisk med den
från Grönland och Spetsbergen hemförda Fucusform, hvilken
jag trott mig böra betrakta såsom en varietet af den i
Ishafvet allmänt utbredda Fucus evanescens. Hvad Phyllaria lorea
angår, så gifves, så vidt jag kan finna, ingen rimlig anledning
antaga, att den haft sitt utvecklingscentrum vid
New-Foundland eller att den kommit dit söderifrån, utan kan man
säkerligen med ganska stor bestämdhet antaga att den liksom de
öfriga här ifrågavarande arterna har sitt ursprung och.
utvecklingscentrum i Ishafvet.
Med undantag af dessa arter äro de öfriga, som Ishafvet
har gemensamma med norra Atlanten, kända antingen
uteslutande från Atlantiska oceanens europeiska kust eller såväl
härifrån som ifrån Amerikas nordostkust. Bland dessa finnes
ett ej obetydligt antal inom Ishafvets rent arktiska delar och nå
här mycket höga breddgrader, hafva en vidsträckt utbredning,
uppträda’ ofta i stora individmassor, med få ord äro att räkna
bland det arktiska Ishafvets mest karakteristiska algformer.
Följer man dessas utbredning mot söder finner man, att
några bland dem upphöra strax söder 0111 Ishafvets gräns, eller
gå endast några få latitudgrader söder 0111 polcirkeln och
isgränsen eller åtminstone, ehuru allmänna och yppiga i
Ishafvet, söderut blifva allt sällsyntare och allt mindre
storväxta och frodiga. Dessa omständigheter synas 111ig tyda
derpå, att dessa arter haft sitt ursprung i Ishafvet och
härifrån utbredt sig till Atlantiska hafvets nordligare delar.
Såsom goda exempel på d}Tlika arter kunna följande anföras:
Halosaccion ramentaceum, känd från alla Ishafvets delar,
mycket ymnig i vissa, t. ex. i östra delen af Grönlands-hafvet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
