Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
(hypnorum) polaris W. funnen, nämligen i Taimurlandet vid
731/-’0 n. br. Till den arktiska faunan torde de grönländska,
arter böra räknas, som ieke äro funna annorstädes, nämligen
Conulus Fabricii, Pupa Hoppei, Succinea grönlandica, Limncea VahliT
L. Wormskioldi, L. Holboelli och Pisidium Steenbuchi.
Det är en allmänt gällande mening, att det endast är de
tunnskaliga hornartade snäckorna, som kunna uthärda nordens
stränga klimat, men tydligen är saken den, att det tvärtom är
naturförhållandena själfva, som äro orsaken till skalens
beskaffenhet.
Ehuru i allmänhet de högnordiska arterna äro små, äro de
likväl oftast de största inom de slägten eller grupper de tillhöra.
Åcanthinula harpa Say är större än någon annan A., Vitrina
angelicce B k. större eller lika stor med den sydeuropeiska V.
major Drp., Pupa Hoppei Möll. den största bland alla
Vertigo-arter, P. decora Gould och P. arctica Wall. större än de
förvan dta sydligare formerna, Succinea grönlandica B k. större än
S. arenaria Bouch., Limncea scalaris W. vida större än någon
annan truncatula-form, Valvata sibirica Midd. (och frigida West.)
större än V. cristata Miill., V. mergella W. den största kända
cristata-form, Planorbis borealis Lov. större än någon annan
Gyraulus o. s. v. Till bevisen för den arktiska faunans
kraftfullhet hör äfven, att stora Eulota- och Fruticicola-arter gå
upp till 69°—70°, att E. fruticum vid nära 69° är fullt lika stor
on] ej större än den förekommer i mellersta Europa, att en så
stor Limncea som stagnalis finnes öfver 69° o. s. v.
Såsom ofvan nämndes äro Helices med tandad mynning
nästan alldeles främmande för den högre norden. I hela
Europa utgöra de blott en ringa del (Vis—V20) af hvarje lands
fauna och äro der bundna vid bergstrakterna, men i
Nordamerika utgöra de V2—1/5 af hela antalet och hafva en allmän
utbredning.
Motliggande kuster af samma haf hafva alltid faunor af
mycken öfverensstämmelse. Så Alaska å ena och Tschuktscher
halfön, Kamtschatka samt Beringsö å andra sidan. På förra
stället finnas följande asiatiska arter: Limax hyperboreus, Pupa
arctica, P. columella, Succinea turgicla, Planorbis borealis, Pisidium
sibiricum och P. boreale; på de senare följande amerikanska:
Vitrina exilis, Conidus pupula, Åcanthinula harpa, Patida pauper r
Pupa decora och Succinea clvrysis.
I motsats till den allmänna åsigten anser Middendorff
högsta norden vara det ursprungliga utbredningscentrum för
de arter, som den har gemensamt med söderut liggande land,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
