Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Succ. Pfeifferi, 1200 m. Limnsea truncatula, 1300 m.
Oarych. minimum, 1500 m. — peregra. 2000 m.
Acme polita. 1500 m. Pisid. fossarinum, 2000 m.
Limnsea pal. v. corvus, 1200 m.
Högst på Althauenalperna lefva tre Yitrina-arter: V. albina Z., lik V.
draparnaldi, men djuret hvitt och alltid mycket litet, vid 2660 m.; V.
membranacea Koch, lik V. diaphana, men så tunnskalig, att skalet synes blott
som en hinna, ur hvilken djuret omöjligen kan aflägsnas; och V. hiemalis
Koch, lik’V. pellucida, men med mer kägelformigt skal, vid 2690 m. höjd,
invid gletschens rand.
I mellersta Rhondalens lägre delar, vinrankans och kastanieträdets
zoner, emellan 160 och 500 m.. finnas 155 land- och 126 sötvatten-mollusker;
emellan 500 och 1000 m. inom tallskogarnas gebit resp. 139 — 19 (af hvilka
97 —17 äro gemensamma med föregående); i den alpina regionen ofvan
1000 m. (successive bokens, granens och rhododendrums zoner, ofvan hvilka,
emellan 1800 och 2000 m., utbreda sig högslätterna upp till glaciererna) finnas
resp. 85 — 2 arter, af hvilka 14 äro egendomliga för denna region, nämligen
af Arion 1, Limax 3, Vitrina 1, Hyalinia 2, Helix (Compylsea) 6 och Limnsea 1.1
På Pyrénéerna synes gränsen för landmolluskernas lif kunna bestämmas
till 2500 m. höjd, ehuru sådana rent alpina arter som Helix (Campvlsea)
carascalensis, hvars nedre gräns är ungefär vid 1800 m., förekommer på Pic
de Gabijos vid 2700 m. och på Pic du Midi vid 2877 m. Utom denna bebos
de högsta topparna af Campylcea nubigena och Limncea glacialis (i Lac d’Oo
vid 2670 m.2), och på Pic du Midi tränger Helix rupestris upp till 2600 m.
Till slut torde vi böra egna någon uppmärksamhet åt några dels för
den alpina faunan egendomliga, dels med faunan i de arktiska landen
öfverensstämmande förhållanden. Vi måste dock öfverallt inskränka oss till
angifvande af blotta fakta, då vi sakna utrymme för de talrika iakttagelser,
hvarpå de grunda sig
1) Den alpina faunans förnämsta skilnad från den arktiska består i •
dess många egendomliga Campylsea- och Clausilia-former samt i dess
fattigdom eller brist på söt vattenm ollusker. 2) Slägtena Physa, Planorbis,
Neri-tina, Bythinia, Paludina, Sphcerium, Unio, Anodonta och Dreissena tillhöra
öfverallt lågtrakterna och gå aldrig öfver 1000 m. De afiagringar, der dessa
förekomma, hafva således alltid haft en ringa höjd öfver hafvet. 3) De
högalpinska arterna hafva’ icke som de högnordiska en vidsträckt utbredning,
utan tillhöra i allmänhet särskilda bergsträckor; så Helix carascalensis och
nubigena Pyrénéerna, H. glacialis och alpina Alperna, H. gangeli, käbyliana
och cedretorum Kabylien. 4) Ofvan 1000—1200 m. förlora snäckorna alltmera
sin färg, och om några spår af densamma återstå, är det alltid i närheten
af mynningen. Nedom 500 m. äro skalen starkast färgade, med mörka och
distinkta band, om sådana finnas. >5) Alpina och subalpina arter hafva ofta
ett maximum af höjd öfver hafvet, som är för dem mest gynsamt och der
de mest utveckla sig. Både öfver och under detta maximum förekomma
de under dvergformer, tills de alldeles upphöra. 6) Låglandsarter (t. ex.
H. arbustorum), som uppstiga på bergen, blifva då först mindre,
stark-skaligare och mer koniska (var. alpicola), men ännu högre upp blifva de
stora, nedtryckta och tunnskaliga (H. repellini etc.), måhända emedan de i
1 A. Locard, Variations Malacologiques, 1881.
2 I Thibets sjöar finnes Limncea hookeri vid .5485 meters höjd! På Perus berg finnas 26 sp.
Helix och Bulimus vid 2500 3500 m., och ännu vid 5000 m. höjd lefva B. cidminens och nivalis!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
