Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Russisk og polsk litteratur til romantikkens tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
338 Russisk og polsk litteratur til romantikkens tid.
annen art enn de andres. Han får samlet alle litthauere, når
overfallsmennene igjen overfalles av de russiske militære; det eneste blod
i diktet flyter i denne kamp. Szlachtaen seirer, og Jacek får banesår.
Munken Robak har holdt øie med hvad der foregår ute i Europa,
han har bragt bud om alt som angår Polens utsikter. Og nu mens
laceks hjerteblod rinner, får han det glade budskap at nu kommer
Napoleons krig mot Russiand. Så kan han fare i fred, for nu stunder
den til, den store vår 1812.
O vår, för ögat än du oförgätlig står,
du minnesvärda krigsvår, du skördarnes vår.
Säll den som dig fick skàda, hur ymmigt du strödde
din grönska och din blom, hur af kämpar du glödde,
hur full af förhoppning, hur rik på ärans lager!
Dig ännu jag skàdar liksom en drömbild fager.
Fast ofri född och bunden re’n från de späda åren,
så skön som då jag aldrig se’n dess funnit våren.
(Alfr. Jensens oversettelse.)
Dette ungdomsminne er fra først til sist den skjulte
inspirasjonskilde i diktet. For nu i frihetskampen forvandles szlachtaen fra
underlige særlinger til målbevisste menn og helter. Det skjer nu i
den store vår, for blandt fuglenes trekk, med storken, med svaner,
med snepper og villgjess kommer der nye svermer, faner,
hjelm-busker, ryttere. Det vrimler av kasketter og uniformer, det glimter i
bajonetter. Nu kommer de: soldater, hester, kanoner, ørner!
Dom-browski fører sin legion frem og ropet lyder: Gud med Napoleon,
med oss Napoleon! Og da de første seire er vunnet, de førstesår
båret hjem, og den store armé toger inn i Litthauen for alvor, da
legger all innbyrdes strid blandt polakkene sig; hver tar sin og det
biir et ekte polsk gilde så statelig som aldri før. Ekte polsk er
musikken, men ingen spiller som den gamle jøde Jankiel på sin
strengelek. Der klinger i hans strengespill festpolonesen fra tredje
mai 1791, der skurrer forræderiet fra Targowica, der klinger stolt
heltedåden, der jamrer sig mødres klager. Gripende toner den siste
kamp, blodbadet i Praga, men så klinger Dombrowskis store marsj:
„Enn ei Polen gikk til grunne“. Polonesens tog tar alle med sig,
masurkaen tender jubel hos de unge og aftensolen synker blid over
den glade fest. Det er den jublende slutningsfanfare i dette dikt,
hvor et helt folks lov og skikk, et helt lands natur og en nasjons
historie er smidd sammen til en bred og sterk diktning som der ikke
er maken til i hele den nyere tids litteratur.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
