Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Metaller och metallegeringar, av Pehr Lagerhjelm - Aluminiumlegeringar - 89. Allmänt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Aluminiumlegeringar
89. Allmänt.
För att göra aluminium starkare, så att det kan användas i bärande
konstruktioner, måste man legera det med små mängder av andra
metaller. Av dessa äro de vanligaste tillsatserna koppar, kisel,
magnesium, zink och mangan. Då dessa lösas i aluminium, kommer
legeringarnas huvudbeståndsdel att utgöras av aluminium med mindre
halter av lösta, främmande metaller. I denna grundmassa finnas vidare
som fria anhopningar kisel samt kemiska föreningar mellan aluminium
och någon eller flera av tillsatsmetallerna eller också föreningar
mellan legeringsämnena sinsemellan. Typiska sådana äro kiselföreningar
med magnesium, järn och aluminium. Dessa sekundära beståndsdelar
äro hårda och spröda. Aluminium kan lösa större mängder av
tillsatsmetallerna eller deras föreningar vid högre temperatur än vid lägre.
Så t. ex. lösas vid 550°C c:a 5,5% koppar, medan under 200°C endast
0.6 % befinner sig i lösning och resten förekommer som en hård
kemisk förening (kopparaluminid) mellan koppar och aluminium.
Liknande är förhållandet med magnesium och en del kemiska föreningar,
som t. ex. magnesiumsilicid och zinkmagnesid. Olösliga i aluminium
äro däremot aluminider av järn, mangan, titan och nickel, vilka alltid
förekomma som separata beståndsdelar. De skiftande
löslighetsförhål-landena vid olika temperaturer ligga till grund för legeringarnas
härd-barhet.
Aluminiumlegeringarnas sammansättning har under utvecklingens
gång blivit högst varierande. Dels har varje tillverkare önskat föra
sina egna legeringar, och dels har analyseringen ända tills på de
senaste åren varit förenad med stora svårigheter. Följden har blivit,
att man icke exakt vetat, vilken sammansättning man arbetat med,
utan denna har genom inkomna föroreningar eller avbränna blivit
annorlunda än vad som avsetts. Vid senare undersökning har sedan
denna sammansättning upptagits som en speciell legering. På senare
223
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
