Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Metaller och metallegeringar, av Pehr Lagerhjelm - Aluminiumlegeringar - 89. Allmänt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Metaller och metallegeringar
tid har man, kanske främst tack vare de spektrografiska
analysmetoderna, kunnat genomföra en standardisering av sammansättningen,
icke endast hos legeringar, som tillverkats av nymetall, utan även
hos sådana, som hopsmälts av skrot, s. k. omsmälta
aluminiumlegeringar.
Vida överträffande olikheterna i sammansättningen är förbistringen
i fråga om namnen på legeringarna. För ett och samma material kan
man finna ända till ett tiotal olika benämningar, allt efter vilken
firma som varit tillverkare. Standardiseringen har emellertid även
här gått framåt med stormsteg, och man är nu i stort sett hänvisad
till två systemserier, den tyska och den amerikanska. Den förra
bygger på sammansättningen, d. v. s. de ingående tillsatsmetallernas art,
medan den senare är en ren nummerserie med bokstaven S efter
siffrorna. Dessutom brukas efter den amerikanska beteckningen en av
följande kvalitetsbokstäver, nämligen O för glödgat, H för hårdvalsat,
Q för avkylt i vatten direkt efter varmbearbetning, W för härdat utan
åldring, T för fullhärda t samt RT för kallvalsat i tillståndet T. De
amerikanska beteckningarna äro de vanligaste i vårt land.
Trots det stora antalet olika legeringar framgå
användningsområdena tämligen klart. Al-Cu-Mg-legeringarna giva de högsta
hållfast-hetssiffrorna och utgöra därför det huvudsakliga materialet i
konstruktioner, som utsättas för höga påkänningar, såsom t. ex. för
flygplan och till bärande delar i övriga transportmedel. Äro
korro-sionsförhållandena svåra, bör man begagna samma legering men
plä-terad med renaluminium. Sammansättningen Al-Cu har blivit
undanträngd av föregående. Legeringen Al-Mg-Si är även ett gott bärande
konstruktionsmaterial och har bättre korrosionsegenskaper än
Al-Cu-Mg. Al-Mg användes speciellt för utrustning av fartyg och sjöflygplan
på grund av sin stora motståndskraft mot saltvatten. Legeringarna
Al-Mg-Mn och Al-Mn ha högre hållfasthet än renaluminium och
därtill ett gott korrosionsmotstånd. De komma därför till användning
överallt, där man önskar ett styvare material än renaluminium, t. ex.
för beklädnadsplåt och behållare av alla slag. Däremot brukas de ej
för bärande konstruktioner. Bland gjutlegeringarna är kombinationen
Al-Si den vanligaste. Den är lättflytande och krymper jämförelsevis
litet samt ger ett porfriLt och homogent gods. Beständigheten mot
korrosion är mycket god. Med små tillsatser av magnesium blir
legeringen härdbar. Legeringen Al-Cu med eller utan Mg var förr den
vanligaste gjutlegeringen och användes ännu i stor utsträckning, trots
att den lätt korroderar. Kombinationen Al-Mg ger det bästa
korrosionsmotståndet men är ofta svår att gjuta. Gjutegenskaperna för-
224
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
