Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Metaller och metallegeringar, av Pehr Lagerhjelm - Aluminiumlegeringar - 93. Bearbetning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Aluminiumlegeringar
oftare metallen varit omsmält, desto sämre blir tunnflutenheten. Man
bör därför alltid tillsätta något originalaluminium till varje smälta.
Aluminiumlegeringarna ha vid stelnandet en större kontraktion (c:a
7 %) än andra legeringar. Det till modellerna lagda krympmåttet
varierar från 1 till 1,6%. I allmänhet kan man erhålla tillräcklig
noggrannhet med 1 %. Den uppträdande sugningen måste
kompenseras genom tillförsel av smält metall eller med stora sjunkhuvuden.
Tjockare godspartier stelna långsamt och fordra särskild
uppmärksamhet, för att ej håligheter skola uppstå. Samtliga legeringar utom
silumin ha ett relativt stort stelningsintervall, så t. ex. börjar den s. k.
amerikanska legeringen stelna vid 640° C och är fullt stel först vid
540° C. Inom detta intervall äro legeringarna tjockflytande, vilket
gynnar uppkomsten av små håligheter, fördelade inom hela
gjutstycket. Vid en temperatur strax under stelningspunkten uppträder en
viss varmsprödhet och i värsta fall sprickbildning, förorsakad av
kon-traktionen vid avsvalningen. Minst känslig för detta fenomen är
silumin och mest ömtålig den tyska legeringen. Sprickbildningen
motverkas genom att godset får svalna långsamt.
Vid smältning och framställning av legeringar skola de främmande
metallerna tillsättas i form av förlegeringar, såsom t. ex. kopparalumin,
kiselalumin, manganalumin, m. fl. Magnesium kan iröras i
original-tillståndet. Användningen av förlegeringar är nödvändig för att få
metallerna lösta utan överhettning av smältan. I flytande tillstånd har
metallen en stor benägenhet att oxideras och att taga upp gas, framför
allt vätgas. Oxidationen medför avbränna och fara för, att
oxidanhopningar följa med vid gjutningen och vid stelnandet stanna kvar i
godset. Oxidbildningen motverkas genom låg temperatur, torr insats
och täckande flussmedel under nedsmältningen. Före gjutningen måste
smältan skummas ren. Som flussmedel användas lättsmälta
blandningar av kalium- och natriumklorid samt soda med en tillsats av en
fluorid, som verkar oxidlösande, t. ex. natriumklorid 35 %, soda 15 %,
kryolit 50 % eller kaliumklorid 40 %, natriumklorid 30 %, soda
15 %, natriumfluorid 15 %.
Gasupptagningen sker då den smälla metallen kommer i kontakt
med fukt eller vattenånga. Därvid sönderdelas vattnet under
bildande av vätgas, som absorberas, och aluminiumoxid, som förorenar
smältan. Det är således av största vikt, att man arbetar med fuktfria
ugnar, deglar, metaller och flusser, och att ugnsatmosfären är fri från
vattenånga. Av detta senare följer, att gas- och oljeeldade smältugnar
äro mindre lämpliga än elektriska eller kokseldade, för så vitt koksen
är torr. Eldade ugnar böra drivas med starkt drag, d. v. s. det bör
229
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
